Idag hade jag bokat in ett besök hos min moster som bor på ett äldreboende. Varför jag behöver boka in besöket i förväg förstår de flesta idag men kort, så är det på grund av pandemin covid19. 

Jag har själv jobbat inom omsorgen förra året så att bära munskydd och visir är jag inte obekant med. Jag hade bestämt att klippa hennes hår som hon var i stort behov av men vi började med kaffe och fika, jag vek upp visiret en aning och drog ner munskyddet och höll mig på två meters avstånd. Moster på snart 89 år reagerade inte alls på detta utan pratade på som vanligt, glad över Niveaburken som jag hade köpt till henne, den platta blå klassiska Niveaburken som har funnits så länge som jag kan minnas. Något hon känner igen och Dove tvålar som doftar så som hon kommer ihåg.

Dags för klippning, vilket inte var helt lätt dels för att hon hade klippt sig själv under det rådande besöksförbudet och för att hon helt utan förvarning böjde sig fram för att borsta bort hår som föll ner i hennes famn. Det tog ca en och en halv timme att få till en hyfsad kort frisyr. Det var en fin en och en halvtimme, hon frågade om olika saker och ting som man gör när man sitter hos frisören, jag svarade på samma fråga flera gånger som om det var första gången hon ställde just den fråga. När minnet sviker så är det väldigt viktigt att vi inte sviker och låter den gamla känna sig dum och glömsk.

Min finaste moster njöt verkligen av stunden och när jag avslutade klippningen med att plocka några strån från hakan och överläppen med pincetten blundade hon och log. När jag sa att nu tror jag att vi är nöjd då sa hon: ´Nu kommer de se att jag är nyklippt och säga att jag är fin och så började hon sjunga. Där och då blev jag rörd, fick en klump i halsen när tårarna letade sig fram i ögonvrån på mig. Tänk så lite det behövs för att ge en guldkant till en gammal dam på 89 år, låta henne känna sig vacker och få uppleva känslan av att bryta vardagen, få håret fixat, rycka bort några skönhetshår och en Niveakräm att smörja kinderna med.

Naturligt åldras vackrast.

2021 

   1:a januari, på något vis kändes det rätt och bra att släppa iväg nyårslyktorna den första dagen på det nya året. Det var klart, vindstilla och tyst ute vid stugan så när vi tände och släppte iväg lyktorna sa vi inte många ord till varandra utan stannade upp i stunden och såg på när de vackert seglade iväg uppåt och bort.

Ett väldigt bra sätt att börja det nya året på om du frågar mig och frågar du min sambo så håller han med om det. Vi blickar framåt.

Jag har tidigare i bloggen skrivit om att han har en cancer sjukdom, att få en diagnos som kan betyda det värsta har verkligen fått oss att ta hand om oss och vårt liv att våga leva livet fullt ut har fått en helt annan betydelse än innan.

Trots allt så är vårt jordeliv kort om man ser på hur långt tillbaka vi kan läsa i historieböckerna, lite krasst kanske, men vad jag menar är att ingen av oss vet när det är dags att gå över, så lev ditt liv fullt ut och gör dig lycklig.

Jag lyssnade på Kristin Kaspersen som intervjuades på tv 4 nyhetsmorgon idag. Hon pratade bland annat sin nya bok: Vägen till att leda mig själv - via stigar, berg och snår.

" I den här boken utforskar hon det spännande sambandet mellan tanke och kropp, och hur vi genom att leda oss själva kan bli bättre på att ta ansvar i allt som händer, på jobbet, i relationer, ja, i hela livet. Kristin berättar på ett personligt sätt om hur hon hade självförtroende, men saknade självkänsla. Och hur hon byggde upp självkänslan och förändrade sitt liv. ”Jag börjar, det börjar med mig, och jag tar fullt ansvar för det.”

”Mitt liv är mitt ansvar. Det här är tankar, verktyg och kunskap som hjälpt mig. Kanske väcker jag nyfikenhet hos dig om vad du vill göra för att må ännu bättre.” – Kristin Kaspersen

En bok som jag kommer att köpa.

Vintermånad i Kiruna
 

En bild som jag tog på en promenad, en dag under årets första vecka, får avrunda mitt första inlägg 2021.

Prova att se vad som händer om

du vågar släppa och känna tillit

Lita på dig