(När är man stor nog att ta sina steg framåt).

Jag blev mamma första gången när jag var just fyllda 20 år. Det var på tok för tidigt att bli mamma men jag var så lycklig när jag åkte hem med min lilla dotter och jag kommer så väl ihåg känslan när vi klev in innanför dörren och stod där helt ensam med en liten baby. Kärleksrus blandad med en rädsla och osäkerhet.

Denna osäkerhet har följt med mig som en trogen följeslagare, den har ställt till det ibland och fått mig att tvivla. Jag har alltid haft svårt att prata om känslor och hur jag innerst inne känner, tänker och tycker. Något som kommer från min barndom har jag tänkt men med åren så förstår jag att det är min personlighet. Jag pratar inte gärna om mina känslor men har bestämt mig för att inte säga att allt är bara bra när det inte är bra och har blivit så mycket bättre på att lyssna på mig själv. Med år och erfarnehet kommer visheten.

Reumatism

Jag har reumatism, spondyl artit och generell artros. Två reumatiska sjukdomar som bryter ner min kropp och kommer i smärtsamma skov. Jag har fått nya läkemedel som fungerar hyfsat bra men jag blir givetvis påverkad av medicinerna på olika sätt. Det som slår mig varje gång är att jag inte kopplar ihop hur jag mår innan ett skov, det är ju på samma vis på ett ungefär varje gång men ändå så blir jag som tagen på sängen när skovet är i full gång. Inför ett skov så blir jag trött, så trött, ledsen, nedstämd och jag får springa på toa direkt efter frukosten, jag känner mig frusen och febrig sedan så blommar skovet ut i full blom för att stanna i kroppen olika lång tid.

Jag har fått genomgå tre olika operationer på grund av reumatisk sjukdom. Den första var hösten -15 en spinalstenos i ryggen fem månader senare så kollapsar fotvalvet och en stor fotoperation på våren -16. Jag läker, rehabiliterar och tränar hos sjukgymnastiken. Försöker verkligen komma tillbaka till mitt dåvarande arbete men det gick inte kroppen orkade inte och jag drev mig själv till en utmattning som på ett vis blev min räddning. När jag lärde känna min högkänslighet blev det min styrka och idag verkar jag som energiarbetare och healers.

Det tredje operationen som orsakades av reumatism gjordes i våras, i slutet på mars då jag fick en ny axelled. En total axelprotes som jag ännu rehab tränar hos sjukgymnastiken. Tiden innan operationen var så himla jobbig med en smärta utan dess like. Svårt att sova och omöjligt att använda axelleden fullt ut. Idag tänker jag på ett annat sätt än tidigare, det är helt ok att inte hänga upp julgardiner i vardagsrummet, helt ok. Det är helt ok att vara ledsen när det gör ont att skrapa bilrutan från is och snö, helt ok och tillåtet. En massa småsaker som jag har accepterat att det är helt ok att låta bli att göra och helt ok och tillåtet att vara ledsen över. Helt OK att säga nej.

Det här året har varit tungt och svårt men samtidigt kärleksfullt. Kärleken till och från mina barnbarn har betytt allt, barn är en naturlig kärlekskraft, helt utan spärrar och gränser. 

Det är svårt att se när ens livskamrat blir svagare och svagare av en obotlig cancersjukdom. Det är svårt att orka finnas och jag vet att jag måste backa ibland när jag inte orkar, när jag inte har den kraft som jag behöver ha för att kunna ge. Jag har fått redskap att luta mig mot, jag vet att det är viktigt att jag gör saker för min egen skull också som att gå ut på fik med en kompis, tillåta mig att skratta och känna glädje men det ska gudarna veta att det inte är lätt. Jag bär själv på en kronisk sjukdom, jag vet det och den måste också få den plats den behöver för att jag ska hålla mig så frisk och stark som möjligt. Att stanna upp för att känna in om det är mina känslor som jag får in eller hans känslor för att kunna möta det på bästa sätt utifrån vår livssituation.

Känslan av att sitta  i ett väntrum utan fönster med bara en dörr ut och jag inte har en aning om hur det ser ut utanför detta väntrum när jag sen öppnar dörren. Det enda jag vet är att jag ska öppna den där dörren och inte stanna kvar i väntrummet. 

Jag går bredvid

inte bakom 

inte framför

Jag går bredvid

Foto under dagens promenad; Vår vackra kyrka en lördag i oktober.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Övre Vuolosjärvi   Det är ett tag sedan senaste inlägget och jag börjar detta med ett foto som jag tog för en vecka sedan när jag och min son åkte upp för att se till den lilla stugan med det stora hjärtat som jag kallar den. En liten stuga i...

Tredje advent, en vecka till julafton och två veckor kvar av året 2023.  Det har varit ett år som präglats av sorg efter min älskade livskamrat och själsvän. Jag vet att han bara vill mitt bästa och går vid min sida som stöd men det kan göra riktig...

Allahelgona helg. Jag har som många andra besökt kyrkogården idag för att tända ljus och mina tankar vandrade bakåt till minnet av mina kära som fick lämna oss alldeles för tidigt.   Jag undrar hur många steg jag har vandrat på kyrkogården denn...

Att lyssna till sin egen viskande vilja är inte alltid så lätt att möta även om den skriker högt. Du hör och du vet men kan inte komma den till mötes av olika anledningar. Det kan handla om ekonomiska förutsättningar, hälsa, att du är fast i ett nega...

Sommaren börjar gå mot höst men ännu har vi fina varma sommardagar och då är det skönt att bara sitta ner med en kopp kaffe på uteplatsen här hemma och lyssna till sommarpratarna, det ger mig avkoppling och får mina tankar och känslor att stilla sig....