Kiruna gruvan påminner om en strandad val

Det har gått ett halvår sedan sista inlägget den 1 juli. Sommaren gick till höst som gick över till vinter och nu går vi in mot 2019, imorgon är det ett nytt år med nya förhoppningar och förväntningar, många inger löften inför det nya året. Jag ger inte löften med tänker att jag ska bli bättre på att sortera glas, metall, batterier och glödlampor, vilket jag redan är bra på men men man kan alltid göra mer.

Bättre på att bara vara i situationer, att acceptera utan att föreställa mig eller förvänta mig något. Se det fina och ta emot det som ges.

Om man har varit där nere där ingen vill vara och vänt tillbaka, då blir man starkare, mer ödmjuk och en lite bättre människa än den som har haft förmånen att aldrig behövt hamna där nere.

Sven Melander, sa något som fastnade i mig, något jag tror på; Det finns en särskild gen som gör att vissa kan ta sig tillbaka därifrån ingen vill vara och bli starkare av det.

Flisan

En liten kattfröken har flyttat in till oss och med det avrundar jag 2018 års blogginlägg.

"Gå inte framför mig

ty jag följer dig kanske inte.

Gå inte bakom mig,

ty jag leder dig kanske inte.

Gå vid min sida och var bara min vän".