Övre Vuolosjärvi

Det är ett tag sedan senaste inlägget och jag börjar detta med ett foto som jag tog för en vecka sedan när jag och min son åkte upp för att se till den lilla stugan med det stora hjärtat som jag kallar den. En liten stuga i väglöst land med knappt någon mobilt nätverk, just vid och kring stugan är vi helt utanför nätverket och det tycker jag är skönt. När jag kommer dit stänger jag av mobilen och öppnar den bara för att kunna ta bilder. Lyxliv med solceller, gasol spis/ugn och en radio som enda länken ut i världen. Vattnet tar vi från en kallkälla som inte fryser på vintern, gott, kallt och friskt. Några rader om en plats som är ett arv från mina farföräldrar och som betyder mycket.

Jag har tagit mig igenom det första året av sorg och saknad. Det går i vågor och så får det vara för det tomrummet du har lämnat efter dig är stort. 

Ett tomrum som jag ibland kan stanna i och känna av din närhet, jag pratar med dig och du ger mig kloka svar. Men det är ett tomrum som jag fyller med aktiviteter, umgänge med vänner och tillsammans med mina barn och barnbarn för livet är inte alla förunnat och något vi måste bli bättre på att ta tillvara på, även då sjukdom gör sig påmind.

Men visst är det en konstform att leva med sjukdom och skada men jag tror att när vi går igenom svåra och tuffa saker och situationer så blir vi bättre på att ta hand om oss själva och att vi blir starkare och mer toleranta samtidigt som vi blir bättre på att sätta gränser och säga Nej. Det har jag blivit i varje fall och så handlar det om åldern. Har man fyllt 60 år så har man väl lärt känna sig själv och vad som är bäst för en själv. 

Jag jämförde anteckningar

med en av mina vänner

som förväntade sig

allting på jorden

och är besviken

när något är sämre

än det bästa.

Och jag upptäckte, 

att jag börjar

i den andra ytterligheten:

jag förväntar mig ingenting

och är alltid full av tacksamhet

över ganska

anspråkslösa gåvor.

~ Ralph Waldo Emerson (1803 - 1882)