Allahelgona helg.

Jag har som många andra besökt kyrkogården idag för att tända ljus och mina tankar vandrade bakåt till minnet av mina kära som fick lämna oss alldeles för tidigt.

Jag undrar hur många steg jag har vandrat på kyrkogården denna sommar och höst, otaliga steg, fram till din minnesplats. Idag var det särskilt svårt att gå till din plats och tända ett ljus för ensamheten gör saknaden så mycket större. Du följde alltid med mig till kyrkogården i Poikkijärvi, skottade fram mina föräldrars gravplatser när det behövdes och hjälpte till att få fram lyktorna om de var fastfrusna. Idag gjorde jag det själv och ensamheten kändes större än vanligt men det gick bra och ljusen är nu tända i deras lyktor.

Det har gjort något med mitt inre av att ha förlorat dig och jag har vuxit mig starkare. Det händer att sorgen golvar mig och jag känner mig alldeles tröstlös men jag tar mig upp och tillbaka och tänker att det är så här det får vara nu så länge det behövs. Jag tillåter mig att gråta och sakna dig när det behövs.

Jag tände tre ljus i kapellet, ett åt er var och det kändes fint.

Vad man än tror

om död och himmel

så pågår livet här på jorden 

i full fart.