Snön faller ner utanför och jag är glad över att vi inte sitter i bilen på väg hem från Luleå, vilket vi skulle ha gjort om inte cancern kom in i vårt liv. Jag skrev i ett tidigare inlägg, November och snart första advent, om att sjukdom drabbat och att jag skulle skriva om det vid ett senare till fälle, vilket är nu. 

Vi skulle gladeligen krypkört i tät snöfall de 32 milen upp från Luleå hem till Kiruna än att avboka vår Mello kväll som vi bokade in redan i september innan biljetterna ens hade släppt. För det hade betytt att sjukdomen cancer inte hade drabbat min sambo. Det visas inslag då och då på tv om att 3 av 4 drabbas av cancer och att alla drabbas, inslag som jag sett hur många gånger som helst men som inte kan förstås innan man är tvungen att förstå.

Jag har läst ut boken om Kärlek till livet Marie Fredriksson, och finner lite tröst i att läsa om hur det drabbar och påverkar att leva med en sjukdom som gett dåliga odds. Hon skriver, eller skrev, eftersom hon nyligen gick bort i sviterna av sin behandling, att ibland så grälade vi mycket just för att vi var trötta och slitna, ibland drack vi oss fulla på vin för att vi inte orkade med annat men mest av allt levde vi vårt liv så mycket vi bara kunde. en väldigt läsvärd bok.

Sjukdom påverkar och tar fram det svagaste i oss men även det starkaste i oss, likaså för oss. Vi kan tvivla och vi kan gräla, just för att tvivlet tar över och får oss att känna en känsla av uppgivenhet. Vi dricker oss inte fulla på vin för att ingen av oss tycker om känslan av att vara för berusad men visst har det funnits stunder när jag tänkt tanken. Men när allt lägger sig och vi återhämtar oss då vet vi att vår kärlek är starkare än vad sjukdomen cancer är och det är en skön känsla att landa i.

När man är mitt i en behandling då är det biverkningarna av behandlingen som gör dig sjuk och svag, en trötthet som inte går att sova bort som drabbar kroppen och den mentala hälsan. Min sambo drabbades av blodförgiftning eftersom en bakterie tog sig in i blodet, mest troligen genom nålen från venporten som de hade lagt in i hans blodomlopp för att underlätta cytostatika behandlingen. Hans vita blodkroppar var utslagna av behandlingen och då tog bakterien fäste. Efter två veckors intravenös antibiotika behandling återhämta han sig från det. 

Hur gör man som står vid sidan om och känner en stor ledsenhet över att den man älskar är drabbad och det händer att tanken på att förlora honom gör sig påmind. En tanke som plågar. Vi har pratat om acceptans och att vi har en tro på att behandlingen kommer att verka och mota bort cancern, vi tror verkligen på många år framåt för de allra flesta dagar är bra då vi är i stugan, hälsar på vänner, umgås med familjen och lever vårt liv på det sättet vi är van vid och som vi vill fortsätta med. För det är nu livet pågår och det är dagarna vi är i som räknas.

Känslan att att sitta och känna vinden och solens strålar mot kinden är en ren njutning.