Smärtskola

Jag var med om en bilolycka november 2002 och har inte förrän nu den sista tiden kunnat ta till mig att jag blev sjukpensionär efter den olyckan. Jag har sagt att jag jobbar deltid efter en bilolycka men aldrig kunnat ta till mig att jag är sjukpensionär. Jag var 39 år och kunde inte förlika mig med det uttrycket.

Whiplash skadan var stor,synlig och erkänd av försäkringskassan, jag fick all hjälp jag kunde få av läkare, sjukgymnast, smärtskola/smärtverkstad, arbetsträning och rehabilitering med arbetsprövning, under de kommande tio åren. Jag trodde att jag var överens med min kropp och skada. Livet rullade på.

Jag sökte och fick ett deltidsjobb 2013, en fast anställning med all trygghet som det innebär. Så skönt att få en stabil inkomst varje månad. Jag var lite tveksam till jobbet och sa att jag har en whiplash skada och reumatism vilket gör att jag har vissa hinder till tyngre arbetsuppgifter men tackade Ja.

Handen på hjärtat och med den insikten jag har i dag så skulle jag ha klivit av detta jobb efter första månaden. Det var för tungt. Reumatismen sa ifrån, jag fick svår smärta från ryggen och ut längs benen och opereras för spinalstenos och under ryggrehabiliteringen kollapsade fotvalvet och jag stod inför en stor fotoperation, fem månader efter ryggoperationen.

Jag fick ett samtal från försäkringskassan att de inte kan betala ut sjukpenning eftersom jag var så ofta sjukskriven från mitt arbete, de menade att jag bör söka nytt jobb eller tänka över om jag inte ska söka hel sjukersättning, bli sjukpensionär på heltid. Klokt för att vara försäkringskassan, men det tyckte jag inte då jag var mitt i det, utan sa att de inte skulle sätta mig utan inkomst och sa att jag kommer att rehabilitera mig tillbaka till mitt arbete.

Jag fick en bra rehabplan av min chef så att jag kunde komma tillbaka på två timmar om dagen, jag gick på jobbet med en så jävulsk smärta och det enda jag hade kvar mot slutet var att försöka.

Signalerna var många och tydliga men jag förstod de inte och tog de inte till mig.

- En morgon när jag ska kliva upp ur sängen så snurrade hela rummet, jag stod och höll i mig i dörrkarmen, tittade in i rummet där min sambo satt vid bordet och allt snurrade riktigt otäckt runt, jag trodde att jag skulle ramla, mådde illa och låg hela dagen i väntan på att yrseln skulle ge med sig. men kontaktar inte sjukvården, det blir bra tänkte jag.

- Det går ytterligare tid och jag kommer ihåg att jag kände mig stressad och pressad, trött och yr. Satte mig i fåtöljen, sedan så blev allt svart och jag vaknade av att min sambo stod böjd över mig, orolig och försökte få liv i mig. Han hittade mig hängande och livlös i fåtöljen. men kontaktar inte sjukvården, det blir bra tänkte jag.

- Blodtrycksfall 70/60, då gick jag till läkaren för jag var så trött och matt. Reglerade blodtrycksmedicinen och nu kommer allt att rätta till sig med yrseln och tröttheten, tänkte jag.

Men jag gråter för allt, sover dåligt och känner mig som en 90 åring på morgonen när klockan ringde 03:45, stel och söndervärkt stapplade jag ut till badrummet för att göra mig i ordning. Dags att åka till jobbet.

Det enda jag har kvar är att försöka

- Efter ett skift gick jag in till min chef och sa att jag inte orkade längre och att han måste hjälpa mig på bästa sätt, jag vill sluta efter fyra år.

Jag fick möjligheten att komma tillbaka till en arbetsplats som jag tidigare haft under rehabiliteringstiden efter bilolyckan, En liten butik som byter ägare efter någon månad, jag väljer att tacka nej till att fortsätta. 

Jag fick ytterligare en möjlighet till arbete men efter någon vecka så ser jag hinder och tackar nej. Jag gick tillbaka till det yrket jag hade innan olyckan, undersköterska, men efter två dagar var jag söndervärkt. Hur tänkte jag ?

Jag får svårt att komma ihåg vem som sa vad, tider och dagar blandas ihop. Svårt att koncentrera mig och tycker att allt är svårt och stressigt. Klarar inte av sociala medier, inte ens messenger, blir så stressad av att det plingar i mobilen. Men försöker hålla ihop och förstår inte signalerna förrän jag hamnar på akuten med smärtor från hjärtat och ångestattacker.

Självklart har detta skapat oro, stress, frustration och sår hos mina närmsta.

Jag har gått artrosskola, fått hjälp av läkare, kurator, smärtskola och går nu en kurs i Introduktion till arbete, där vi träffas ca två dagar i veckan vilket är det jag max klarar av. Men handen på hjärtat så tror jag inte att jag kommer tillbaka till arbete igen, är så stresskänslig och blir fort trött.

Jag har även insett att jag har arbetat mot min egen kropp, när dörrar stängs för vissa arbetsuppgifter på grund av hälsan så ska man lyssna på kroppen och tyda signalerna. Livet är så mycket mer än att prestera och vara delaktig.

Delaktig i vad ? Om du inte är i samförstånd med dig själv så spelar inget annat någon roll.

Jag väntar på mitt växthus där ska jag göra mig hel bland tomatplantor, paprika och jordgubbar.

Maskroste

Jag försöker nu att läka och som alltid går jag till naturen och hämtar det jag tror på. Idag har jag plockat in maskrosor som är rik på kalium och magnesium som förbättrar leverns och gallans funktioner, samt är bra avgiftare och utrensare. Visste du att maskrosen på franska heter pissenlit vilket ”betyder kiss i sängen”?

Det skvallrar om plantans starkt urindrivande egenskaper. Eftersom maskrosens bittra smak sätter igång utsöndringen av matsmältningsenzymer och galla från levern så förbättras både aptit och matsmältning, samt leverns och gallans funktion. Samtidigt stimuleras bukspottkörteln till att reglera blodsockret. Även om jag inte har kvar gallblåsan så fungerar det, tänker jag.

"Ur smärtskolan"

"Smärta är en skyddsmekanism

Varnar redan innan en faktisk skada har skett

Utlöser ryggmärgsreflex - snabbt dra undan kroppsdel som skadas

Aktiverar stress-systemet - fly eller slåss

Varnar om sjukdom"

Har man levt med långvarig smärta så slutar smärtbromsen att fungera, smärtan sprider sig och kan flyttas runt i kroppen, smärtsignalen finns kvar i kroppen trots att skadan är läkt. Hormonet seratonin minskar.

 Att sluta kämpa

och istället slappna av

ger livet vingar

och själen ro