Sommaren börjar gå mot höst men ännu har vi fina varma sommardagar och då är det skönt att bara sitta ner med en kopp kaffe på uteplatsen här hemma och lyssna till sommarpratarna, det ger mig avkoppling och får mina tankar och känslor att stilla sig. Ibland så sitter jag bara i min egen tysthet och läker mig från tre år och nio månaders sjukdom, sorg, kamp och död. 

Cancer, ett ord som skapar rysningar och när du står mot denna fruktansvärda sjukdom som bryter ner kroppen bit för bit, som river, raserar och förstör hela kroppen då är du liten och maktlös. Min sambo fick en aggressiv spridd  prostatacancer, en första svår diagnos. Vi fick diagnosen i oktober 2019 då var min dotter höggravid och vi valde att inte berätta något innan barnet var född. En märklig känsla men fantastisk på samma gång att få blanda stor lycka och glädje med den oron och sorgen vi hade av det tunga cancerbeskedet. 

Det första cancer året var fylld av okunskap, sorg, rädsla, kärlek och framtidstro. Kommer så väl ihåg känslan inför den första cytostatika behandlingen, nu skulle cancern motas bort. Vi ville och vi trodde. Han var redan tärd känslomässigt och fysiskt av hormonbehandlingen som startades upp efter första besöket hos urologen. Jag såg rädslan och jag kände rädslan. Ett bakslag av en allvarlig blodförgiftning som de lyckades behandla med stark antibiotika under isolering på sjukhuset, Endast jag fick komma in med munskydd och att hålla avstånd. Kjell blev rastlös mot de sista dagarna av behandlingen och det gjorde gott i mitt hjärta, nu ville han ut och hem. 

PSA värdet gick ner efter cytostatika behandlingen och vi kunde leva ett hyfsat bra liv trots allt under en tid. Att hålla uppe en vanlig vardag och göra vardagliga saker var viktigt för honom, det mådde han som bäst av. Det höll i sig ett år och sedan blev det mesta en svår svår kamp mot sjukdom, smärta trötthet, ångest och oro. Det hände att jag vaknade av att han låg på golvet, hade ramlat på natten och inte kunnat ta sig upp. Den hjälplösheten i honom var svår att se, han var ju den starke, den som alltid hjälpte andra och som aldrig bad om hjälp förutom mot slutet när han var tvungen.

Idag har det gått ca 6 månader sedan min sambo förlorade sin största och tyngsta kamp i livet, kampen mot cancern. Och vad han kämpade, vad vi kämpade, vi grät, vi var arga och mot slutet var det jag som fick vara den starka av oss. Nu får jag trösta mig med att du är där det inte finns sjukdom och att du återigen är i friska positiva energier. Du kommer till mig och hjälper mig här på jordelivet när jag behöver det. 

Alla som har förlorat någon kär vet hur ont det gör och hur svårt det är att hitta tillbaka till livet, få vardagen att fungera och att få till hälsosamma vardagsrutiner. Att laga middag till en har varit svårt och det är det fortfarande men det börjar gå framåt. Jag har inte riktigt landat i allt förrän nu. Nu finns det tid för att tänka på sig själv, gå och simma, ta en promenad, läka själen och så har jag tagit upp min rehab träning efter axelprotes operationen som jag gjorde för drygt ett år sedan, något som kom att hamna på sidan för vi hade en större kamp mot cancern framför oss. 

Jag har sorterat, kastat och packat bland saker och ting i ett halvår. Jag förde Kjelles kläder och skor till Rödakorset och det var väldigt känslosamt att lämna hans kläder, för det var ju inte så här det skulle bli. Jag sålde möbler, inredning och husgeråd inför en flytt till en mindre lägenhet och flyttlasset gick ner i maj, fyra månader efter det jag satt och höll dig i handen när du lämnade mig. Surrealistiskt, overkligt och samtidigt verkligt. 

Nu i juli har jag sorterat, kastat, gett bort och tagit med mina personliga saker från min stuga som ligger ute till försäljning. Jag vill och behöver få ett liv som jag hanterar och jag bygger upp mitt liv för andra gången. Ett stilla liv är det jag önskar mig och tänker ge mig. 

Jag saknar dig och pratar med dig varje dag. Jag känner att du kommer nära och hjälper mig när jag behöver det. 

~ Älskar dig

Jag saknar fortfarande dem som inte

längre är hos mig, men jag är tacksam att

jag har fått älska dem. Den tacksamheten

har nu till slut övervunnit sorgen.

~  Rita Mae Brown.