Första gången utan dig gör ont.

Först morgonkaffet i stugan utan dig, varje gång jag gör något som blir första gången utan dig gör ont. 

Jag har gått igenom sorg när mina föräldrar gick bort tätt efter varandra och alldeles för tidigt men det går inte att förbereda eller rusta sig mot den smärta som sorgen skapar. Det behövs bara att jag för ett kort ögonblick vill berätta något åt dig för att förstå att det går inte, du är borta för alltid även om jag bär med mig din energi och kärlek så är du fysiskt borta. 

Vi hade roligt tillsammans, vi kunde vara sårbara inför varandra och vår kärlek växte sig bara starkare av påfrestningar. Vi hade andra planer än det här.

Jag pratar med dig varje dag om mina tankar och vardagliga ting. Jag har fått tag på en toppen lägenhet och jag kände så tydligt att du var med mig när jag tittade på den och du hade trivts så bra där, det finns ett förråd med bänkar och ett eluttag. Jag kan se hur du hade stått där inne och skruvat och micklat med ditt. Det var inte så här det skulle bli.

Jag har börjat se hur mitt liv ska bli och även om jag gråter och faller så vet jag att jag har styrkan för att gå framåt även om det är mycket att ta i och ordna upp innan jag är i fas med mitt liv.

I stillheten

finner jag svar.