Jag och mina bilder, Vad vill jag ha sagt med mina bilder ?

Egentligen ingenting mer än för mig själv. Jag fotar allt det vackra som finns i naturen, träd, blommor, mossa, svampar, vatten och is. Jag kan vara ute och promenera med hunden och plötsligt kommer jag på mig själv med att betrakta ett träd se hur vackert det är och hur fritt löven svajar i vinden, jag känner vinden nudda vid min kind och känner mig delaktig. Känner livet.

Högst uppe på talltoppen sitter en jorduggla som gjorde sitt bästa för att visa att vi störde, den dök ner mot hunden, Casper för att tydligöra sitt missnöje. Vi fortsatte vår väg och helt plötsligt så upptäcker vi att den flög in i en holk. Det fanns ägg/ungar att skydda. Jag känner en glädje över att få uppleva hur en liten modig jorduggla gjorde allt för att lura bort oss från sitt bo. Bra uggleförälder och tanken gick till alla de barnen som inte har en vuxen runt sig som skyddar och försvarar.

Jag går gärna nära det jag fotar och försöker se det som inte syns så väl.

Ett moget hjortron som vilar på ett kronblad och vid närmare titt så ser du de små stråna på bladen. Ett konstverk som fritt växer ute på myren.

Jag tittar ner i hinken och ser att en liten larv valde att följa med sitt bär, varsamt plockar jag ut den och lägger den på en liten växt intill. 

Vid ett annat tillfälle fångar jag två "skitflugor" på en tussilaga och tänker skämtsamt på fullaste allvar att det är just vad de två tycker om mig och min sambo som är ute och vandrar i deras hem.

Jag tycker att svampar är vackra att se på och goda att äta men har inte den kunskapen som behövs för att kunna plocka och tillaga mina svampar själv. En svampkurs är nog det som jag behöver hitta.

Rallarrosen eller mjölkört som den heter kan lysa upp den gråase vägen i det mörkaste samhället. En blomma som följde med rallarna hit upp och finns ända upp till kalfjället. Rosa vajar den i vinden och bjuder på sin skönhet.

Sedan på hösten förvandlas den till en röd/orange färgprakt ute i naturen.

Högt uppe i gruvberget i Kurravaara, en vattenfylld gammal koppargruva i all sin prakt. Lyssnar man noga så kan man höra träden skvallra om den hårda tidens tand när de forslade kopparmalmen med ren och akja ned för bergets sluttning, ner till smälthyttan i vuolosjokken.

Jag fotar inte norrsken men gärna träd, träd som bär upp snö fascinerar mig. Träden har stängt ner sitt klorofyll på vintern, de sover en stund, kan man nog säga men ändå bär de stora mängder snö. Praktfullt !

Helt utan löv mot den vita snön med vinterljuset runt sig. Så livfullt !

Håll inte tillbaka dig själv. du är allt du har.