April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill......

Maj, maj måne far til skåne.....

Tänk om livet bara hade spelat mig ett spratt och jag vaknade till dessa ramsor och en ängel ler och säger: Carina det var bara på skoj, du har inte reumatism. Förlåt för att jag skojade med dig. Tänk om det var så !

Men om Om hade funnits så hade vi kunnat segla runt jorden på ett järnspett. Så det är bara att gilla läget och visst är allt så mycket bättre när jag har kommit till insikt att det är helt OK att säga Nej. Och framför allt leva i den lilla skalan och njuta av de små stunderna. Vara ödmjuk mot sig själv.

Jag har fyra barn och ett barnbarn, lever som de flesta här uppe med ett rikt friluftsliv och nu på våren så vimlar det av skoter, skid och pimpelbilder på Facebook och Instagram bland mina vänner, precis som det ska. Ett av mina barn har tyvärr fått dessa dålga leder i arv och är framför sin tredje diskbrock operation nu i maj månad på Spine Center i Stockholm, Upplans väsby. hon har verkligen trotsat det onda och deltagit i vårt härliga vårliv som vi har här uppe.  Hennes sambo och nära vänner vet hur hon försöker och hur dagen efter ser ut, då hon tar igen sig men njuter av det trevliga hon upplevt. För om vi inte tar våra sköna stunder som gör att vi mår gott i själen då har livet förlorat sitt värde, en aning.

Här sitter hon och njuter i solens varma sken med Casper i sin famn, utanför stugan i Övre Vuolosjärvi.

Jag skulle kunna plocka ner stjärnorna för hennes skull om hon bara fick leva sitt liv likt alla andra ungdomar.

Tre diskbråck, chrons och spondylartrit bor i hennes kropp, Orättvist ? Ja ! Men ack så godhjärtad så nu håller vi alla tummarna för henne och att det går att undvika en diskprotes operation och att hon kan påbörja sin efterlängtade högskole utbildning, hon också !

Men tillbaka till dagen och vår fantastiska årstid som vi har här uppe. När jag sitter på skotern och far ut över vidderna så är känslan enorm och jag tänker. Det är här man är när man kommer hem. Mina söner är givetvis med på nästan alla turer för det är som så att grabbar och skotrar representerar livet i norr. De hoppar runt på myren, den yngsta sitter fast ibland men aldrig så skulle humöret svika för den skull, det hör liksom ihop. Men nu börjar det töa och smälta undan och jag ser framemot den gröna årstiden som är lite bättre för min kropp, det varma gör mindre ont. Som jag brukar säga.

Isen börjar gå upp ovanför stugan i Kalixfor och vårtecken dyker upp ett efter ett.

Snögubbar som kommer på besök när snön töar ihop sig. Snögubbar har den förmågan att få en glad på något vis. Den här heter Allan eftermin farfar.

Här sitter jag själv och njuter av vårsolen med en kopp kaffe intill. Det är stunder som denna som sätter guldkant på livet.

Var ödmjuk mot dig själv !